Från varma klippor till snötäckta berg

Vad är passion? Googlar man så får man resultat som lidelse, stark känsla, glöd eller entusiasm för något. Med exakt dom orden beskriver jag även min kärlek och passion för klättringen, och de orden räcker knappt till. Jag har inte bara fått klättra gudomlig bohusgranit, utan även fått se vidunderliga snötäckta toppar utomlands, för med klättringen lockas jag inte bara uppåt utan även framåt i den jag vill vara.

Jag växte upp i den plattaste delen av Sverige, Skåne, med föräldrar från två olika nationaliteter (Japan och Danmark) varav ingen av dessa var stora förespråkare för att vara ute i naturen, och allra minst hitta på äventyrliga saker utomhus!

Så vad var upphovet som ledde mig in på klättring och berg? Som 14-åring var jag mycket på biblioteket då jag av en händelse en dag fick tag på boken ”Into Thin Air” av författaren Jon Krakauer. Exakt där och då började det; nyfikenheten och fascinationen för bergen och människorna som drogs till utsattheten på klipporna och topparna.

Även om jag började klättra i tidiga 20-års åldern krävdes det en 30-årsdag, två barn och en skilsmässa innan lågan som legat och pyrt inom mig fick tillräckligt med syre och kunde blossa upp till den passionen den är idag.

Startskottet – Europas högsta berg

Startskottet var när jag bokade min resa till den sydligaste delen av Ryssland för att bestiga Mount Elbrus som ligger i Kaukasien och som är Europas högsta berg.

Det var en oförglömlig resa på flera sätt. Jag valde att resa själv med ett resebolag som vände sig till likasinnade människor som brann för naturen och bergen. Omgivningarna var så hänförande och det var så avlägset och det fanns ingenting att göra än bara vara där. Aldrig någonsin hade jag känt mig så levande och fri!

Aldrig någonsin hade jag känt mig så levande och fri!

Men är det bara eufori att vara bland bergen eller på en klippvägg? Långt ifrån, men oavsett har det än så länge alltid varit värt det.

Året därefter valde jag att åka ner till alperna för att försöka bestiga deras drottning, nämligen Mont Blanc. När jag var på väg upp för Mont Blanc hade jag fått taskig skoskav, jag mådde illa och låg på knän och försökte kräkas vid flera tillfällen och tänkte att nu orkar jag inte mera, varför gör jag detta?! Kroppen var tom på energi då jag inte riktigt lyckats få i mig något, varken på natten då vi började bestigningen som under klättringens gång.

På toppen frös jag och mådde fortfarande illa men kunde någonstans självfallet känna en glädje och stolthet i att ha bitit ihop och få se soluppgången gå upp över Matterhorn i fjärran.

Väl nere i Chamonix var tankarna redan igång trots att jag bara för några timmar sedan svurit på knä på berget att det var sista gången jag gjorde det.

Vart ville jag resa nästa gång och vilket berg skulle jag vilja försöka att träna inför? Svaret kom ganska snabbt, för berget hade visat sig i soluppgången…Matterhorn. Matterhorn var berget jag skulle rest till i år men på grund av den rådande situationen med Corona har den drömmen fått skjutas upp. Men september 2021 hoppas jag att jag ska få klättra upp för berget som jag såg i fjärran när jag besteg Mont Blanc.

Klippklättring på hemmabana

För att stilla suget är jag tacksam att bo på västkusten där vi har enastående klättring i världsklass. Inte bara är det vackert och varierade klättring i Bohuslän, men närheten gör även att jag slipper långa och dyra resor som kostar både för mig och för miljön.

Klippklättring har självklart likheter med alpinklättring, men ger mig äventyr i mindre skala och är mer lättillgänglig för mig. Jag har även introducerat klippklättring för mina barn som är 4 och 6 år och drömmer om att de en dag ska få uppleva den alpina miljön tillsammans med mig.

Jag känner klippan och graniten mot mina bara händer, de stora skorna med stegjärnen jag behöver på snö och glaciär är utbytta mot mina lätta klätterskor, där rörelsen med fötterna blir så annorlunda och mer specifik.

Klippklättring ger mig en annan typ av närhet till berget på flera sätt egentligen. Jag känner klippan och graniten mot mina bara händer, de stora skorna med stegjärnen jag behöver på snö och glaciär är utbytta mot mina lätta klätterskor, där rörelsen med fötterna blir så annorlunda och mer specifik. Istället för klättringen som tar många timmar när du ska bestiga ett berg är ansträngningen ofta mer kortvarig på klippan, men likväl så pumpande och adrenalinfylld.

För mig ger också klippklättringen en mer social samvaro med mina vänner då vi har möjlighet att kommunicera på ett annat sätt, ge varandra förslag och stöttning på hur vi ska ta oss an ett klätterproblem.

Gemenskapen nedanför klippan är också så värdefull för vi kan prata och fika för att sedan ta på utrustningen igen och fortsätta klättra mot en klippa som värmts upp av solen och där du känner en svag, svalkande bris ju högre upp du klättrar och förhoppningsvis fylld av  ny energi efter en paus. 

Rädslan finns

Människor i min omgivning har förstått hur viktig klättringen är för mig men en fråga är alltid återkommande: är jag inte är rädd att falla och att skada mig? Och jo, det är jag. Nästan varje gång, faktiskt, och mycket pågrund av en sak: att jag inte ska kunna fortsätta att klättra om jag skadas.

Men med en bra klätterpartner som man har tillit och förtroende för, en sund vakenhet på klippan som ofta måste innebära att man ska våga, fast våga ”lagom”, så klarar sig majoriteten av klättrare sig nog undan större strapatser på klippväggen förutom skrapmärken, brutna naglar och kanske en och annan överansträngd led i fingrarna.

Efter en dag på klippan är du utmattad, fötterna värker av trånga klätterskor, händerna och fingrarna är smutsiga från berget och av klätterkrita. Yttersta hudlagret på fingertopparna är ofta nerskavt och sällan kommer jag hem utan nya skrapmärken och blåmärken. Men framför allt kommer jag hem med tillfredsställelse och glädje i att jag har något som betyder så mycket för mig och som jag får möjlighet att utöva. 

Total fokus – total hängivenhet

Oavsett om jag klättrar hemma i Sverige på en granitklippa eller på en snötäckt topp utomlands är känslan den samma; total fokus och hängivenhet, fysisk och mental utmaning, adrenalin tillsammans med naturupplevelse utöver det vanliga. Inte minst har klättringen fått mig att möta magiska människor med samma passion som jag.

Jag har alltid tränat och varit aktiv, men aldrig någonsin har jag kunnat vara så mycket ”här och nu” som när jag får klättra. Det finns inte utrymme för någonting annat mer än fokuset på hur jag förflyttar min kropp för annars faller jag, vinden som låter så annorlunda ju högre upp jag kommer och den helt magiska känslan av granit under mina bara händer och som får mig att känna mig hemma som ingen annanstans. 

”Det finns inte utrymme för någonting annat mer än fokuset på hur jag förflyttar min kropp för annars faller jag, vinden som låter så annorlunda ju högre upp jag kommer och den helt magiska känslan av granit under mina bara händer.”

Klättringen och bergen är min trygghet i livet, för när allt runtomkring oss rasar så står de där, stabila och orubbliga och väntar på mig. 

Idag förstår jag människorna jag läste om i böckerna för 20 år sedan och trots det är nyfikenheten och fascinationen lika stor, och må den alltid vara det! Jag unnar och önskar att alla människor en dag får uppleva den känsla och passion jag har för klättringen.